Månatliga arkiv: juni 2016

Mamma serverades kaffe och kaka på altanen idag, inte dåligt!

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur vi mår efter att vi dag efter dag får höra om allt elände i världen. Det blir för tungt för oss att bära eftersom vi bara känner oss maktlösa när det är så lite vi kan göra.

Tänker på mamma- en gammal dam. I hennes värld finns inte världens lidande längre. Hon lever i sin egen värld och går mycket in i sig själv dit ingen kan gå. Hon vill mest veta om hur vi har det vi i familjen. Hur alla mår. Hon nämner oss vid namn och har full koll. Hon njuter när hon får en kopp kaffe och speciellt om den serveras ute på altanen. Fantastiska Rosstorp som gör så mycket fint för de äldre.

Jag tänker också barnen som gläds åt små saker. Att leka är det roligaste som finns. Lilla Leonore (barnbarn) 6 månader som just nu upptäcker världen. Allt precis allt är roligt och spännande. De vet inget utanför sin svär utan lever här och nu.

Det har vi att lära.

Att leva här och nu. Att göra något litet för någon annan människa. Det känns meningsfullt och bra.

wpid-image48.jpg

 

 

 

Kategori: Blogg | Lämna en kommentar

Idag är ingen vanlig dag…

Idag är ingen vanlig dag nä idag fyller min käre make och vän 60 år. Tänk att ha fått leva i 60 år det är fantastiskt. Han har alltid tränat och det säger han är bästa livförsäkringen. Denne man som jag älskar och beundrar. Hurra för honom idag.

Att vi träffades en dag för 30 år sedan på en marknad i Norrland. Han stog och sålde sandaler och jag och en kamrat var nyfikna på ”Latinos” för vi kunde Spanska.

Vi kom från två helt olika världar, vi talade inte samma språk i grunden och det blev många missförstånd och bråk under den första åren. Jag kom från Sverige, uppväxt i en småborgerlig miljö med en pappa som var läkare och mamma sjuksköterska. Hela vår familj var väldigt aktiva i pingstkyrkan. Sedan hade jag brutit mig loss under år som jag ej bodde hemma. Men allt under ens barndom präglar en. Jag utbildade mig till sjuksköterska. Jobbade ett år i Bolivia och kunde en hel del spanska när Jaime och jag träffades. När vi möttes stod jag inför ett vägskäl. Jag ville ta konsten på allvar. Och hade bestämt mig några månader innan att börja på målarskola. Där var jag när vi träffades. Jag hade också en stor längtan efter att få barn. Var trött på karlar som aldrig kunde bestämma sig för vad de ville med sina liv. Så jag hade nog tänkt skippa det här med att träffa någon man men barn ville jag ha!

Jaime är uppväxt i Chile där det är varmt året om. Ingen snö, bara regn när det är som kallast. Pappan jobbade fackligt och var socialist, han arbetade i hamnen i Valparaiso. Mamman var hemmafru och hade fött fyra barn när hon var 23 år gammal. Jaime gick det bra för i Chile. Han var idrottsman och blev som 15 åring Chilensk mästare på 400meter löpning. Han gick ut gymnasiet med toppbetyg och älskade landet. Han hade gått tre år på Agronom programmet på universitetet när kuppen var och Salvador Aliender störtades. Hela familjen var tvungna att fly till ett annat land. Pappan var på resa i USA när kuppen var annars skulle han ha blivit dödad.  Jaime kom som 21 åring till Sverige och ville helst bli klar med sina studier. Då på den tiden var inget betyg ifrån något annat land värt något utan man var tvungen att göra om allt på nytt. Så för Jaimes del skulle det innebära 10 års studier igen. Det orkade han inte då. Han ville jobba och tjäna pengar. Började att åka runt på marknader i hela Sverige och sälja Plysch affischer. Det gick som smör i solsken…När vi träffades hade han köpt ett skomakeri på ST Eriksgatan som han jobbade på. När han köpte skomakeriet visste han inget om skor eller skomakeri. Så det var tur att en stor del av kunderna var äldre. Han lagade om och om och om igen tills de blev bra. Jag tror att idag är han en av de skickligaste skomakare som finns. Det finns nog inget som han inte kan laga.

Ja där träffades vi från två olika världar och var förälskade.

Hur vi har klarat av att leva med varandra i med och motgång det känns väldigt stort just idag.

Att jag får stå vid hans sida och fira hans 60 års dag, att vi får ha varandra kanske lite till. Att få älska honom och bli älskad , det är stort.

Känner mig oerhört tacksam och glad

P6261408

Kategori: Blogg | 10 kommentarer

Min lilla mamma, en dag i Juni 2016.

Jag vill att mamma ska vara  fin på dagarna. Att hon ska vara den blomman  som hon är. Hon har många fina kläder som man kan kombinera ihop till varje dag. Mamma tänker inte så mycket på vad hon har på sig nu för tiden utan hon får hjälp att välja och ibland blir det inte så kul .Hon vill ha något som är skönt och hon fryser och svettas om vartannat så det får bli något som går att ta på och av lätt. När hon ska äta så får det också bli något praktiskt. Hon är stelare och vissa plagg är helt omöjliga att ta av och på.

Jag tycker att hon för det mesta är väldigt söt och piffig.

Här är ett exempel. En skön tröja från Gudrun Sjödin och en tunika från HM.Byxor kommer inte ihåg varifrån och skor från Jaimes butik Fot och skotjänster i Kringlan.
Min lilla mamma.
image

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategori: Blogg | Lämna en kommentar

Att överaska en 60 åring.

Det skulle bli en överraskningsfest för Jaime. Så jag har smusslat och smugit och ljugit hej vilt om vad jag ska göra och inte göra. Trodde att han hade fattat eller iallafall anat, men inte. Igår när han kom till ingången till ateljén och alla stod där och sjöng för honom så fick vi se en mycket rörd och glad Jaime. Det kändes gott.

Maten som serverades kom från Libanesisk catering . Så god. Alla åt och åt och var nöjda. Om någon vill ha telefonnummer till henne och denna goda mat så säg till. Jag har det. Det var roligt för att även barnen åt och tyckte att det var gott.

Till kaffet hade jag bett olika att göra tårtor och kakor så det blev ett fint , varierande och gott kaffebord.

Vi hade det bra på festen allihop och det blev många glada skratt. Jag hade tänkt att vi skulle ha dansat också men det blev det inget av. I Latinamerika är det alltid dans på fester men vi svenskar är dåliga på det.

Kanske nästa gång?

Det bästa av allt var en lycklig Jaime.

Och barnen som fick sina batonger som till slut iallafall blev tappade och for sin väg ända upp till månen……

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kategori: Blogg | 3 kommentarer

Kanske lever vi till 100års ålder men ändå blir vi påverkade av de 15 första åren.

Hela livet verkar det som att de första 15 åren av vårt liv sitter djupt inom oss.  De påverkar våra känslor och hur vi agerar i vissa situationer under våra år.  Det finns ett uttryck om att man bär sin ryggsäck med sig hela livet. Den ryggsäcken kan väga väldigt tungt eller vara lätt. När en situation uppträder och hen känner sig trängd på något sätt så kommer en känsla men sen kommer hela ryggsäcken full med det man har upplevt sen tidigare och det som verkade litet från början blir väldigt stort. Vi står där som frågetecken och tänker hur kunde detta bli så stort? Då kan det vara bra att tänka på vår ryggsäck som vi bär med oss.

Jag tänker ofta på varför jag kan känna som jag gör när jag inte vet varför? Tex finns det en rädsla hos mig för att bli ensam och inte vara älskad. Den känslan tror jag har drivit mig till att göra för många saker. Svårighet att säga nej och gjort att jag har tagit på mig för mycket. Känslan av ensamhet,  det är nog många som känner igen sig. Jag vet jag är inte unik. Men vad är det som gör att denna känsla dyker upp här och var? Jag kan inte komma på någon gång att mamma och pappa inte fanns till för mig. Men antagligen fanns det situationer där jag hade behövt dem nära och de inte fanns där. Pappa jobbade mycket och mamma var mycket social. Jag var säkert ett jobbigt krävande barn som ville ha mammas uppmärksamhet men fick det ej så mycket som jag ville. På den tiden när jag var barn så var det inte så vanligt med kramar och att säga att jag älskar dig till sitt barn vet jag och har hört från andra att det sa de inte.

Jag är verkligen inte ensam med vår stora familj och vänner , alla som är fina mot mig. Nej detta handlar om något djupare. Något som blev under mina 15 första år i livet och som jag bär med mig. Nu går det bra att leva med dessa känslor och jag kan tala om dem utan att skämmas. Jag har talat och bearbetat detta mycket.

Ändå tror jag att det är många personer som känner som jag. Mer eller mindre. Det finns också den existentiella ensamheten. Vi är alla ensamma innerst inne. Det finns en ensamhet hos mig som bara jag känner. Den finns även fast andra är runt omkring. Den får hen lära sig att leva med. Sen finns det ensamhet som inte är självvald utan en form av utanförskap som hen själv har varit med att skapa. Det kan vara dåliga relationer till familj och vänner. Hen har valt att vara själv hellre än att vara med den personen som har gjort en illa. En ensamheten som kan vara svår att bära.

Just dessa 15 första år av ens liv hur det präglar en tänker jag ofta på när jag sitter ned och talar med personer som är äldre än mig. Det kan komma upp i våra samtal saker och jag tänker det där bär du med dig fortfarande trots att du levt så länge. Det hände under dina 15 första år.

När vi såg Fosterlandet,en Finsk teater om de finska krigs barnen som kom till Sverige pga att deras finska familjer inte kunde försörja dem. Och hur vi fick förstå hur dessa män och kvinnor led av vad de hade varit med om under sina första 15 år av sina liv. De fick var och en stor ryggsäck att bära med sig genom livet.

Jag tänker också på människor som inte passar in och kan känna ett visst utanförskap som har lätt för att gå in i grupper som är fanatiska.Där deras ensamhet är det som driver. När de kom med i gruppen så fick de en tillhörighet och ensamheten kändes mindre. De farliga grupperna som IS, Nazister, olika  religösa grupper osv. Där känslan av tillhörighet blir så stor så hen tappar omdömet om vad som är rätt eller fel. Hen gör allt för gruppen.

Vandraren

 

Kategori: Blogg | Lämna en kommentar

Collografi den 30-31 juli i Södertälje

Kurs i Collografi den 30-31 Juli i Södertälje kollektiv verkstad.

Välkommen med din anmälan.collografi i kretsen

Kategori: Aktuellt, Blogg, Kurs | Lämna en kommentar

Några dagar i paris.

Bara att få landa och andas in och känna denna ljumma försommar luft lite längre ned i Europa gör mig lycklig. Att kunna slänga av sig en hel del kläder och inte behöva frysa varken på dagen eller natten är underbart. Paris Paris, denna stad som pulserar av liv i varje gathörn.

Några strapatser ska man ha …..

Vi kommer med buss från flygplatsen , hungriga och kissnödiga.Går in på en restaurang och ska just sätta oss, Jaime behöver gå på toaletten , jag försöker sätta mig men kyparen börjar bråka med Jaime . Han måste dricka en öl och sen gå på toaletten. Vi går därifrån och tar in på nästa restaurang. Jaime går iväg och jag ska sätta mig vid gatan . Det är trångt. När jag ska ta av mig min ryggsäck så passar jag på att välta ned grannens glas på marken., och på hennes  väska…. glaset krossas i miljoner bitar.  Som tur är så är det bara vatten, men minen jag får av damen är inte nådig….. Jag försöker att urskulda mig men det hjälper inte så mycket.

Kyparen visar oss en annan plats inne i restaurangen, där beställer vi kyckling!

Sen går vi till hotellet.

Hotellet ligger mitt i Montmartre. Ett litet trevligt hotell. Det heter Hotel des art i Montmartre och kan varmt rekommenderas. Rent och trevliga rum,  bra frukostbufé .

Tre dagar att strosa runt i Paris, äta på mysiga restauranger och att sitta vid gatan och se folklivet. Dricka en café de creme, se på dans uppvisning eller höra någon spela på gatan.Vandra i någon av de många parkerna under lummiga träd. Höra fåglarna sjunga och sola en stund vid konstgjorda dammar som finns. Det är en lisa för själ och kropp.

Vi har också varit i Eiffeltornets topp och sett hela staden. Gått på Pompidou museet och sett Paul Klee. Vi hade blivit rekommenderade att äta på terassen i Pompidou , högst upp för att kunna se hela staden. Restaurangen var lyxig och utsikten fantastisk men inte priserna!

Att åka tunnelbana  är ett äventyr i sig. Det känns som man springer upp och ned i dessa trappor som ska ta en från en nivå till en annan linje av tunnelbana, lite  som att vara i katakomber.  Tunnelbanan har klart sin charm och jag har ej sett något liknande någon annanstans. Jag har många gånger tänkt att vara handikappad och åka tunnelbana i Paris måste vara en omöjlighet.

Att gå i alla olika parker är helt fantastiskt men att komma ut på de stora vägarna är inte kul med all trafik och avgaser.

Maten är som bäst när man hittar fram till de små kvarters restaurangerna. Vi hittade en på en liten bakgata och det var den absolut bästa måltiden som vi åt. Just så där franskt  som man säger. Att i Frankrike finns det bra kockar.

Och vi har varit tillsammans under dessa dagar och förfirat Jaime som snart fyller år.
image

image

image

image

image

image

image

 

Kategori: Blogg | Lämna en kommentar

Försommaren, den vackraste tiden.

Jag har varit på resande fot några dagar i Småland. Så vackert det är nu när allt har slagit ut i den ljusgröna tonen. Och blommorna, ängen , lukter av Syren.

Allt har börjat om på nytt.

Och jag får också börja om på nytt. Leva en dag i taget.

Jag har fått hälsa på goda vänner på deras sommarparadis. Njuta av god mat, och att få bada i badtunna.

Och känna värmen och gemenskapen som finns här och nu. Att ta vara på tillfället för imorgon ja vad vet vi om morgondagen. Ingenting.

Allt är skört och vackert men bräckligt. Det är som livet. Ibland känns det som livet har bara en skör tråd. Vi tror att vi vandrar på en motorväg när vi egentligen vandrar på en smal lina som kan svaja en hit och dit. När som jag närmar mig 60 år. Då säger vi till varandra. Det viktigaste är hälsan. För när vi är friska så tänker vi inte på att hälsan är viktig men när vi blir sjuka så blir det enda viktiga att få bli frisk. Jag tror att alla i min ålder har goda vänner som har fått cancer. Vi förlorar också vänner eller familje medlemmar i denna sjukdom. Jag har förlorat flera vänner och min fader. Jag saknar dem.

Vi lever egentligen hela tiden med döden som klappar på vår dörr. Det är det enda vi vet att det kommer att hända, men vi tänker inte på det. Och det kan vi nog inte göra heller för då skulle livet bli för tungt för oss. Eller om vi hade det perspektivet hela tiden så kanske vi skulle lära oss att ta vara på varje lite stund. Njuta av det lilla. Som en kär vän till mig sa i dagarna att hon har lärt sig att njuta av det lilla i naturen. Hon följer varje växling. kanske gör hon det pga av den situation som hon lever i just nu.

Har hört hennes ord inom mig dessa dagar.

Och tänker igen dag för dag.NU.
image

image

 

Kategori: Blogg | Lämna en kommentar
WP-Backgrounds Lite by InoPlugs Web Design and Juwelier Schönmann 1010 Wien