Månatliga arkiv: maj 2017

Mamma har alltid stöttat mig i min konst och varit med  på så gott som varenda konstutställning som jag har haft. Jag kommer speciellt ihåg när hon kom på vår glas utställning på galleri Mejan  (kungliga konsthögskolan), avslutnings utställningen projektåret glas. Då gick mamma omkring och bröstade upp sig och var stolt som en tupp. Det är sju år sedan. Då var hon 92 år och väldigt pigg.

Även fast hon alltid har hejat på mig som konstnär så har hon alltid tyckt att jag också ska arbeta som sjuksköterska också.

Jag hade frågat henne tidigare om hon ville komma till Edsviks konsthall och se min utställning och det ville hon. Sen fick det bero på dagsformen.

När jag kom igår så var hon pigg och taggad. Iklädd blommig tunika, jeans , en färgglad tröja och hatt åkte vi med färdtjänsten mot Sollentuna. Taxi föraren körde mjukt och fint och fick också beröm av mamma. Han berättade att han var från Eritrea och då sa mamma att hon hade arbetat i Etiopen som sjuksköterska och att hon hade ätit mycket Etiopisk pepparsås. Då skrattade han.

En timme senare var vi framme. Vi hjälptes åt att sätta henne i rullstol . På plats fanns kusin Peter med dotter Josefin och barnbarn Leia. Mamma tyckte att det var kul att de också var där.

Så gick vi in i konsthallen och mamma frågade flera gånger: ” Har du målat allt det här?” Och det var roligt för nu såg hon alla målningar , hon såg vad det föreställde och såg färgerna bra. Och hon tyckte om utställningen. Det sa hon flera gånger. Annars när jag har försökt visa henne någon bild från telefonen eller datorn så har hon ej sett.

När vi hade gått runt ett varv så blev vi bjudna på kaffe och bulle av kusin peter.

Sen gick vi ett varv till i hallen och såg på tavlorna.

Tiden gick fort och snart skulle taxin ta oss tillbaka igen till Rosstorp i Rönninge. När mamma väl var hemma igen så var hon trött och tyckte att det var för väl att hon hade en säng som hon kunde få lägga sig i.

Härlig dag som betydde mycket för oss båda. Vi hade det mysigt att hon var glad och nöjd. Och att vi fick vara tillsammans en hel dag.

Min lilla mamma.

Det som är så underbart med mamma är att hon är så nöjd och tillfreds. Hon säger hela tiden att hon har det bra. Att maten är god, att alla är snälla. Hon trivs i sitt rum med sina möbler och tycker att hon har det så fint.

Det känns skönt. Och på det sättet är det aldrig tungt att hälsa på henne.

Sen tar åldern ut sin rätt. Kommer hon att leva till 100år?

Fötterna svullnar pga att hjärtat inte har samma pumpförmåga. Hon kan inte ha sina vanliga skor längre utan vi får köpa större och större skor.

Att titta på TV eller ej när man inte förstår hur man sätter igång TV. Hon ser sämre så det är svårt att se knapparna som finns på dosan.

Att ha telefonen som var ett måste förut, blir också svårt när hon ej kan ringa längre pga att förmågan att förstå hur den fungerar ej finns.

Mamma som var den förste att säga ja till en utflykt, att ta en promenad i solen , vill hellre vara i sitt rum. Det blir som besvärligt att gå ut.

Det är som att bli gammal då dras funktion efter funktion in! Man verkar gå in i sin egen lilla värld. Jag funderar ofta vad mamma tänker på. Det verkar som att det hoppar ifrån det ena till det andra. Ibland har vi bra samtal med dialog, andra gånger inte.

Det är så fint att få ha henne fortfarande och njuta av henne. Att skratta ihop och busa lite. Hon har lätt till skratt.

Jag tänkte också på min utställning med vernissage den 13 Maj.på Edsviks konsthall. Efter  vernissagen  ska jag försöka ta henne till utställningen. Hon har alltid följt med på min konstresa och är väldigt intresserad. Hon frågar mycket nu också. Om jag har många tavlor och om det är stort osv. Sen glömmer hon att hon har frågat och frågar om igen men något stannar kvar iallafall. Det vore verkligen roligt om det går att göra den utflykten .

Min lilla mamma.