Månatliga arkiv: maj 2020

Denna längtan!

Jag bär på så mycket längtan! Längtan efter mina barn och barnbarn och hela min familj. Längtan efter ett sammanhang, att bara kunna umgås utan att vi ska vara rädda för denna smitta som vi är mitt uppe i. Längtan efter att få resa efter nya intryck. Längtan efter stillhet efter Gud , det andliga rummet. Vissa dagar är allt så bra andra dagar fylls jag melankoli. Jag skriver det här för att jag vet att jag är ej ensam att känna så här. Jag tror också att om vi vågar dela med oss av våra känslor och tankar så är vi mindre ensamma.

Jo det finns så mycket att vara tacksam över. Vi är inne i den allra vackraste perioden av året, och jag njuter mycket. Jag har en man och är inte ensam för vi har kärleken. Jag är inte sjuk utan kan nu njuta av att vara frisk. Och jag får nu vara med mina barnbarn och de lär oss mycket av att bara vara i nuet. De är verkligen glädje spridare. Igår fick jag tillbringa en hel dag med Molly 7 år. Vi var först på Liljevalchs museum och såg Ulrica Hydman Vallien. Jag tänkte att detta är en bra utställning för barn pga att hon använde hela sin fantasi i konsten. Verkligen inspirerande. Molly var intresserad och vi pratade om många bilder. Sen fick hon i uppgift att måla av en bild som hon tyckte om ifrån utställningen i min ateljé. Och vilken bild hon gjorde. Underbart som bara ett barn kan göra. Hon fick låna en målarskjorta av mig som räckte henne nästan ned till fötterna och vi kavlade upp armarna. Tur med målarskjortan annars hade hon haft färg på hela sig.

Trots allt som finns att vara tacksam över så är denna perioden svår och det gör ont.

Vad gör du för att klara denna perioden?

Kram till er alla från mig som svänger hit och dit i mitt känsloliv!

Kategori: Blogg | Lämna en kommentar

Coronan!

Det är så mycket jag vill skriva om detta hemska virus! Jag tänkte som många att hoppas att jag får det lindrigt så att jag sedan inte behöver gå och vara rädd. Vad jag inte visste var att när det slår till så är det farligt och man blir mycket sjuk. För mig blev det som en influensa som gick över på 2 veckor med feber, ont i halsen och förkyld. Men Jaime min man däremot fick det värsta. Han blev smittad vi vet var genom att det var en person som andades och var honom väldigt nära. Några timmar efteråt att de hade träffats så blir personen sjuk och det visade sig att hen också var positiv Covid19. Så jag tror att mängden virus som man får på sig spelar roll. Jag har aldrig sett honom så sjuk , hans symtom var feber upp 39,5 och ned 37 grader, ont i hela kroppen , ont i huvudet som aldrig släppte och hosta. Han var så matt att han med nöd och näppe orkade gå på toaletten. Jag var där och tjatade och såg till att han drack vatten och att han skulle djupandas vilket var svårt för vid varje djupandning följde ett hostanfall.

Jag och alla i familjen runt om har varit oroliga. Han sa t.o.m att han orkade inte mer och då måste han ha mått fruktansvärt dåligt. Två gånger ringde vi ambulansen som kom och bedömde honom och tog honom till sjukhuset. Det otäcka är att det är svårt att göra en korrekt bedömning hemma trots att jag är sjuksköterska. Vi har t.e.x ingen saturationsmätare hemma. Jag ringde ett antal gånger till min brorsdotter som är ambulanssjuksköterska som gav mig råd. Vilken lättnad när det äntligen vände på dag 14 och att det har hållit i sig. Han blir bättre och bättre för varje dag. Jag tänker på alla som har nära och kära som har gått bort. Vilken tragedi och smärta.

Det är många frågor som jag har tillsammans med er andra! Hur länge ska detta pågå? När kan vi börja träffas normalt igen? Kommer vi att ha det så här hela detta år eller vad tror ni? Ja ingen vet kan jag tänka mig. Inte ens experterna.

Vilket ansvar för våra politiker och Anders Tegnell och alla andra. Hur orkar de?

Så kommer den essentiella biten. Vad är det för mening med detta? Alla människor som är så drabbade? Vad kan vi lära oss? kan vi lära oss något? Får vi inte ta i varandra hädanefter? kan vi inte fortsätta att krama varandra som är så viktigt?

Det har varit värdefullt under vår sjukdomstid att känna denna ring som har burit oss där människor har bett till Gud och visat så mycket kärlek. Vi har fått blommor, de har sjungit för oss och bakat friskkaka! Jag tror att bön betyder mycket. Det öppnar upp för goda krafter och jag vet att Gud har omsorg om oss små människor.

Jag önskar ingen denna sjukdom men tyvärr är det så att många är och kommer att bli drabbade. Vissa blir mycket sjuka andra får väldigt lite symtom.

Nu kan vi rida bak o fram igen tillsammans mot nya äventyr och jag hoppas att vi får leva många år till men det vet bara Gud hur länge!

Kategori: Blogg | 4 kommentarer