Igår hade jag och min man varit gifta i 33 år.

33 år har gått och det har varit upp och ned och hit och dit men vi har hållit ihop. Om vi har kunnat som är så olika så kan alla! Nej det är väl att generalisera. Men sant är att vi är väldigt olika. kanske är det så att man väljer sin motsats? När man väl har bestämt sig så krävs det mycket jobb, många samtal, mycket tålamod , förlåtelse och försök att förstå . Ibland kan man ej förstå utan får lära sig att lyfta på hatten och gå vidare.Man gör också val hela tiden att våga stanna kvar eller gå. Jag är så tacksam att vi har alla dessa år, den långa historien med varandra och gemensamma barn och barnbarn.

Så vi skulle fira igår men så blev det inte pga av coronan. Min man blev sämre och fick tillbringa vår dag på sjukhuset. På morgonen sms han och sa att jag skulle gå ut på balkongen och se. jag förstod att något var på gång för det hade smusslats dagen innan. Jag gick ut och fick se en underbar blombukett med de allra vackraste rosorna som vår son hade hjälpt pappan att köpa. Jag satte blommorna i vatten i vacker vas och hade dem bredvid min säng hela dagen(också sjuk)grät en skvätt och kände mig mycket älskad.

Senare på dagen så skrev min son att jag skulle gå ut på balkongen. och när jag kom ut så stod familjen Hugo och Paula och deras småtjejer och sjöng : jag må hon leva på 33 års bröllopsdagen. Det var så fint och kärleksfullt sen skulle jag titta efter bakom ytterdörren och där var ett skrivet brev från mitt barnbarn och en chokladkanin från Linds choklad som är min favorit. Tänk att vi kan få glädja varandra med lite avstånd. Det var absolut inte läge att träffas inne nu! Jag tror att jag nästan har blivit bra av all kärleksdos som jag fick igår. Idag kom även min brorsdotter med egenbakad choklad kaka som att bli frisk kaka. Min man är hemma igen och jag hoppas att allt går bra. Denna otäcka virus som ställer till det för oss.