Jag har varit på resande fot några dagar i Småland. Så vackert det är nu när allt har slagit ut i den ljusgröna tonen. Och blommorna, ängen , lukter av Syren.
Allt har börjat om på nytt.
Och jag får också börja om på nytt. Leva en dag i taget.
Jag har fått hälsa på goda vänner på deras sommarparadis. Njuta av god mat, och att få bada i badtunna.
Och känna värmen och gemenskapen som finns här och nu. Att ta vara på tillfället för imorgon ja vad vet vi om morgondagen. Ingenting.
Allt är skört och vackert men bräckligt. Det är som livet. Ibland känns det som livet har bara en skör tråd. Vi tror att vi vandrar på en motorväg när vi egentligen vandrar på en smal lina som kan svaja en hit och dit. När som jag närmar mig 60 år. Då säger vi till varandra. Det viktigaste är hälsan. För när vi är friska så tänker vi inte på att hälsan är viktig men när vi blir sjuka så blir det enda viktiga att få bli frisk. Jag tror att alla i min ålder har goda vänner som har fått cancer. Vi förlorar också vänner eller familje medlemmar i denna sjukdom. Jag har förlorat flera vänner och min fader. Jag saknar dem.
Vi lever egentligen hela tiden med döden som klappar på vår dörr. Det är det enda vi vet att det kommer att hända, men vi tänker inte på det. Och det kan vi nog inte göra heller för då skulle livet bli för tungt för oss. Eller om vi hade det perspektivet hela tiden så kanske vi skulle lära oss att ta vara på varje lite stund. Njuta av det lilla. Som en kär vän till mig sa i dagarna att hon har lärt sig att njuta av det lilla i naturen. Hon följer varje växling. kanske gör hon det pga av den situation som hon lever i just nu.
Har hört hennes ord inom mig dessa dagar.
Och tänker igen dag för dag.NU.
