Fia Kvissberg hemma igen, från Indien, med den sista målningen, ”Inspiration of India”, som hon gjorde när hon var helt inne i den måleriska processen.
När vi andra gläds åt de första koltrastpipen för säsongen har Fia Kvissberg, konstnär i Södertälje, öronen fulla med fågelsång, en kakafoni av fågelröster från Indien.
Fia Kvissberg har just kommit hem efter två veckor tillsammans med tjugoen andra konstnärer från hela världen i en konstnärsby mitt ute i ingenstans på den indiska landsbygden. Där, 40 mil norr om Mombai, nära staden Vadora, och en timmes skumpig bilfärd på gropiga och håliga grusvägar där de fick väja för både kor och getter, ligger denna konstnärsby, Uttarayan Art Foundation.
Fia Kvissbergs ”A touch of India”, starkt inspirerad av denna plats, solen, värmen och fåglarna. Detta är en av tavlorna som finns kvar i konstnärsbyn Uttarayan Art Foundation. Foto: Privat.
Stort ställe
– Stället är stort, berättar Fia Kvissberg, här finns keramik- och grafikverkstäder och ateljéer och framför allt stora utställningssalar där gästande konstnärer lämnar sina alster som tack för vistelsen. Överallt står fantastiska skulpturer mitt i den prunkande växtligheten. Så mycket blommor! Besökarna är många och platsen väldigt populär.
Hit bjuds konstnärer från hela världen att verka och lära känna varandra och samtidigt medverka till att konstnärsbyn utvecklas.
I den miljön tillbringade Fia två veckor, i stekande sol och 30 grader.
– Tyvärr var alla ateljéer och verkstäder stängda, av något byråkratiskt skäl, så vi fick stå utomhus på en stenlagd platå och måla. I skuggan förstås, det gick inte att vara direkt i solen. Lite bra var det, vi kunde följa varandras process rätt väl, eftersom vi hölls på samma ställe. Det var väldigt spännande, vi var alla så olika.
Alla deltagare skapade tillsammans, i skuggan, i denna jätteateljé. Foto: Privat
Inspirerad
Hon hade inte bestämt sig alls för vad hon skulle använda de två veckorna till när hon reste hemifrån. Och de första dagarna gick hon bara omkring och njöt av stället och skulpturerna, hon återkommer till dem flera gånger i vårt samtal. Hon njöt av utsikten med en flod en bit ner i dalen, färgerna, de vilda påfåglarna, några bondbyar i fjärran.
– Varje morgon vaknade jag av fågelsång, det var helt tjockt i luften. Då var det också svalt så jag brukade ta en långpromenad, och jag blev aldrig attackerad av aporna, vilket tydligen hände emellanåt.
– En av deltagarna hade grävt fram historiska målningar från gammal tid. De var gjorda av konstnärer som målade medan de fastade och efteråt festade de. Jag kände genast en samhörighet, de hade mitt bildspråk och jag inspirerades väldigt av dem. Jag började måla fåglar, och på ett helt nytt sätt, jag la nog till ännu lite mer färg mot vad jag brukar.
Väckte uppmärksamhet
– Jag stack ut en del med mitt fria måleri, med lager på lager. Jag gjorde också några grafikblad och eftersom deras grafikverkstad var stängd fick jag åka in till konsthögskolan i Vadora och låna deras, det var ju tur i oturen, för det var intressant. Jag hade en hel svärm av elever omkring mig, själva använder de de första två åren på skolan åt traditionell och klassisk konst, mycket teckning, naturalistiskt tecknande. De stod och gapade när jag duttade lite hit och dit. Jag fick mycket feed back, för mina färger och min spontanitet.
Konsthögskolans grafikverkstad hade inte den utrustning som Fia är van vid och hon fick improvisera.
– Jag brukar använda något som heter tarlatan för att ta bort den svarta färgen, men där fick jag nöja mig med papper och trasor. Lack fanns inte så jag fick pensla med trälim och hålla tummarna. Det gick faktiskt bra, på alla utom ett blad.
Återvänder gärna
Södertäljekonstnären Fia Kvissberg.
Fia är full av beundran över vad hennes kolleger åstadkom, kvaliteten var väldigt hög och därför var utbytet extra givande. En av deltagarna fick ett av Indiens förnämsta konstnärspris under de här veckorna.
Fia Kvissberg har varit i Indien tidigare, som turist.
– Jag återvänder gärna. Landet är så motsägelsefullt med all denna vänlighet och samtidigt den stora cynismen, inte minst vad gäller kvinnors situation. En av deltagarna, berättade att hon är yngst av fem syskon, och den första av dem som har gift sig av kärlek. Hon grävde en dag stora bokstäver i marken som tillsammans blev ordet ”Alive”. Det hela syftade på den kvinna som dog efter gruppvåldtäkten som blivit film och som är aktuell – och kontroversiell – just nu. I skårorna tände hon ljus och det blev så oerhört effektfullt och gjorde stort intryck på mig.
— Riding in India är inspirerad med objekt från platsen som jag har vävt in i min egen bildvärd. Ridandet är ju en form att vara på väg och det kännetecknar väl här att jag är långt hemifrån, säger Fia.
Organiskt
När vistelsen var över bjöds allmänheten in till utställning. Utomhus. Det hade under tiden skett en olycka i en kemifabrik i närheten och indierna tyckte inte att det gick att förena sorgen över vad den hade ställt till med och glädjen i en utställning, så någon regelrätt vernissage blev det inte.
Om en månad ska en sådan emellertid äga rum i Vadora och därefter ska konsten, då utan konstnärerna närvarande, flyttas ut till Uttaraya igen där den ska bidra till den organiska utställning som växer fram där.
Uttarayan Art Foundation ingår i det nätverk som en man vid namn Amajer Sandhu har skapat. Han är själv konstnär från Indien, bosatt i Sverige sedan många år. När han kom hit upptäckte han rätt snart att det var svårt att ta sig in på den svenska konstmarknaden. Han valde då att lägga sitt eget konstnärskap på hyllan och i stället grundade han en fond, Tellus Art, med syfte att konstnärer världen över ska få möjlighet till utbyte med varandra. För det överskott som fonden tydligen ger hjälper han fattiga barn, bygger skolor bland annat.
Översvämning försinkade
Egentligen skulle Fia Kvissberg ha rest redan i höstas, och då till Himalaya, men så kom översvämningarna och resan sköts upp och orten byttes.
Nu var det Uttaraya som gällde och dit kom Fia som enda svensk. Hon bläddrar i en katalog, där deltagarna presenteras. Vi ser verk av en danska, ett par från Sydkorea, några fler från Indien, en från Chile, en från Kurdistan och många fler.
Ett par veckor har hon varit hemma och summerar sin resa:
– Jag har fått vänner från hela världen, det är nummer ett. Jag gladdes så åt den respekt vi hade inför varandra och varandras konst. Jag njöt av färgerna, värmen, solen.
– När jag kom hem tänkte jag att nu måste jag skynda mig att måla, vara kvar i känslan och erfarenheterna, men det går ju inte. Det roligast jag vet är att skapa och måla, och att jag har fått ägna mig åt det i den miljön, det har gett så mycket energi. Hur det påverkar mitt fortsatta konstnärskap vet jag inte. Jo förresten, jag har nog gått upp ännu mer i färgerna nu.
– Jag har fått vänner från hela världen,
nummer ett. Jag gladdes så åt den respekt vi hade inför varandra och varandras konst. Jag njöt av färgerna, värmen, solen.
– När jag kom hem tänkte jag att nu måste jag skynda mig att måla, vara kvar i känslan och erfarenheterna, men det går ju inte. Det roligast jag vet är att skapa och måla, och att jag har fått ägna mig åt det i den miljön, det har gett så mycket energi. Hur det påverkar mitt fortsatta konstnärskap vet jag inte. Jo förresten, jag har nog gått upp ännu mer i färgerna nu.
Www.kulturdelen.nu
Och se artikel nedan
http://kulturdelen.nu/2015/fran-indien-med-farg/
Fotograf Olof Näslund
Fotograf Olof Näslund
