http://kulturdelen.nu/2012/mangsidig-konstnar-staller-ut/Hem / Aktuellt,
Bildkonst, Konsterna / Mångsidig konstnär ställer ut
Mångsidig konstnär ställer ut
SKRIVET AV INGRID SJÖKVIST DEN 3 SEPTEMBER 2012 • KATEGORI AKTUELLT,BILDKONST,KONSTERNA
Fia Kvissbergs hem är fyllt av egna och andras konstverk.
På bordet en rad sorgsna hundar. Alla med huvudet tillgivet på sned och de långa öronen hängande. Stöpta i samma form, men i övrigt helt olikapersonligheter.
Vi är hemma hos Fia Kvissberg, en av Södertäljes många konstnärer.
Redan som ung visste Fia Kvissberg att hon skulle bli konstnär, eller åtminstone ägna sig åt något kreativt, för det gjorde hon redan, sydde kläder och gjorde tavlor av lappar, pysslade och skapade. Så kommer hon också från en familj där var och varannan är konstnär. På en av väggarna hemma hos henne i Södertälje hänger en färggrann målning som ”moster Britta”har gjort, en god förebild, om än blygsam,hon ställde själv aldrig ut.
Folkvandring
Det har Fia Kvissberg hunnit göra många gånger. Just nu presenterar hon sin glasarmé på galleri Eva Solvang på Grevgatan 26 i Stockholm. En stark utställning som handlar om folkvandring. Det temat återkommer i Fia Kvissbergs konst. Folkvandring i betydelsen allas vår vandring på jorden, i betydelsen migrationen, i betydelsen uppbrott och vad det gör med oss.
Glasarmén, en del av hennes arbeten kring temat folkvandring.
Själv har hon flyttat en hel del och kom till Södertälje när hon var elva.
Efter gymnasiet utbildade hon sig till sjuksköterska och den som har sjuka barn kan tänkas träffa på henne i Huddinge sjukhus , hon är barn och narkossköterska, tjänstgör som sådan lite då och då, vid sidan om sitt konstnärskap, en god kombination, säger hon, att göra nerslag ”i verkligheten” parallellt med skapandet.
– Man kan bli så insnöad på det man själv håller på med annars, så man nästan kräks.
Hon gillar att blanda material, att prova nytt och så visar hon ett fat där hon har bakat in tygbitar i betongen innan hon gjöt, ett annat där hon gjutit in krossat porslin som står upp som hajfenor i stormigt hav. Hon målar i olika tekniker, gärna med mycket färg, skulpterar.
I grafik håller hon också kurser, uppe på Galleri Kretsens verkstad.
–Det är jätteroligt. Deltagarna hoppar ut som nyfödda kalvar när de klarar hantverket.
Djur
Hundarna på bordet vid sidan om oss är i betong.
Många av hennes figurer är just djur, hundar, hästar, fåglar.
– Jag gillar dem. Hundar för deras tillgivenhet, hästarna för deras skönhet och styrka och för den känsla av frihet som de utstrålar och samma sak med fåglarna, friheten och längtan bort.
Därmed återknyter hon till folkvandringen. Till det hål i bröstet som bara den kan känna och känna igen, som har tvingats lämna sitt land och, alldeles oavsett hur acklimatiseringen i det nya har fungerat, inte riktigt här hemma i det nya. Den stora både sorg och smärta som många på så sätt vandrar med. Många av dem vi möter.
Fia Kvissberg.
– För mig är relationer det viktigaste, säger hon efter att ha funderat en stund. I livet och i konsten. Alla dessa möjliga och nödvändiga möten, de som kan förändra hela ens liv.
– I mitt föräldrahem kom och det gick folk från hela världen. Pappa var läkare och två år innan jag föddes flyttade han hem till Sverige med mamma och min storebror Johannes (också han konstnär), från Etiopien där de var missionärer. De längtade ut igen, hela tiden, men de stanande i Sverige.
Kanske är det denna tidiga kontakt med andra kulturer och människor som har gjort henne själv så nyfiken på världen och människor?
– Ja, kanske det, jag har rest väldigt mycket och bott utomlands i perioder, i Bolivia och i Chile som min man kommer ifrån.
Men missionär, nej det var aldrig aktuellt. Men det andliga är viktigt. Varje dag innehåller en egen liten andaktsstund. För att det är där hon har sin bas, säger hon. Det är där hon hämtar kraft.
Fia Kvissbergs självporträtt från 2005.
Uppmuntran en förutsättning
På väggen hemma hos henne hänger bland annat en av de allra första akvarellerna. Hon gick då på sköterskeutbidlningen och samtidigt på målarskola och fick så mycket uppmuntran av sin handledare.
– Annars vet jag inte om jag hade vågat gå vidare, säger hon, och det var först när min pappa dog, jag var då runt 25, och hamnade i en livskris, som måleriet tog riktig fart.
En period målade hon bara abstrakt. Men så jobbade hon en period på sjukhuset med leukemidrabbade barn. Då kom figurerna, skulpturer, som verkar passa hennes bildspråk väl, menar hon. Mitt i kaos och kris, växte de fram.
– Det var en fantastisk tid, hur konstigt det än kan låta. Jag tror inte att jag har skrattat så mycket på någon arbetsplats som då, det var helt enkelt nödvändigt i all smärta. Vi var hela tiden så nära liv och död samtidigt.
Vill åt känslan
– En del tycker nog att mina tavlor är barnsliga, att de som avbildar mer exakt är de som ”kan”. Men jag vill skildra en känsla och är inte alls intreserad av att kopiera, det kan vem som helst lära sig med lite träning. Och jag har hittat mitt bildspråk.
– Jag är känslomänniska, det är väl alla konstnärer,och jag försöker alltid förmedla en känsla. Det är något med längtan, drömmen, illusionen. Förenat med smärtan och humorn. Det är också sådana konstnärer jag gillar mest, som Chagalle eller Matisse, eller Sigrid Hjertén, för att nämna några, för deras känslighet, för andligheten.
Fia Kvissberg återkommer till bildspråket, det alldeles egna sättet att uttrycka sig.
– Det är viktigt att utveckla, och det gör man bara genom att hålla på. Man nöter och nöter och det ger resultat, även om man är uppgiven många gånger. Men den tid som måste till, den kan man aldrig hoppa över.
Fia Kvisberg är representerad på många sjukhus i hela landet, också i Norge. Hon har haft en rad olika utställningar, bland annat både i Mexico , Argentina, Chile och Tyskland. Hon går på utställningar så ofta hon hinner.
Glasarmén som just nu ställs ut på Galleri Eva Solvang i Stockholm.
– Jag kan inte förstå att inte fler gör det, i Södertälje till exempel. Hur man kan välja att shoppa på helgerna, hur kan affärerna har öppet då, när man borde ha världens chans att ta del av kulturen. Det är så ledsamt att inte fler förstår värdet att utsätta sig förmöten med konsten. Jag får ofta frågan om jag har sålt bra på en utställning. Och det är klart att det är roligt, men det väldigt härligt att få bjuda på starka känslor. Som i min glasarmé, min bästa utställning hittills.
Text: Ingrid Sjökvist
Foto: Olof Näslund
PS.
Utställningen på galleri Eva Solvang varar till och med 8 september.
Ingrid Sjökvist
Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.
FÖREGÅENDE ARTIKEL
Idrott vs kultur
NÄSTA ARTIKEL
Vetenskapliga bevis för kulturens nytta
Lämna en kommentar
Namn
OBLIGATORISK
Epost
OBLIGATORISK
Webbplats