De sista dagarna har jag läst mycket i DN om att vi i väst söker lyckan,medans många kämpar för att överleva. 2 paradoxer som ställs mot varandra.

Vad är då denna lycka?

För mig är den största lyckan när jag känner mig älskad för den jag är.

eller när jag sitter i ett samtal och det finns kontakt mellan våra själar,

eller när jag kan få hjälpa en annan människa,eller när jag ser ut över vattnet vid Skeppsholmen och får följa alla dess ljusskiftningar,eller när osv. Det finns mycket nära som är viktigt att ta vara på.