Men mamma är underbar, hon blir glad när vi kommer och hälsar på. Hon är nöjd och tacksam till all personal som finns på Rosstorp och hjälper henne. Hon utstrålar ett lugn.
Men det är inte min mamma som sitter där och tittar ut genom fönstret eller bara sitter och tittar!
Med ålderns rätt har hon förändrats och förändras hela tiden.
Våra livliga samtal finns inte längre. Hon ställer inte följdfrågor när vi samtalar.  Efter ett tag tar orden slut och tystnaden breder ut sig.
Många gånger sätter jag mig bredvid henne och håller hennes hand det tycket hon om.
Men bror sjunger med henne, det tycker hon också om.
Det gör ont i mig. För mamma är förändrad.
Jag accepterar och inte.
Jag vet hon är väldigt gammal och detta är den normala processen.  Men ändå gör det ont.

image