Det som är så underbart med mamma är att hon är så nöjd och tillfreds. Hon säger hela tiden att hon har det bra. Att maten är god, att alla är snälla. Hon trivs i sitt rum med sina möbler och tycker att hon har det så fint.

Det känns skönt. Och på det sättet är det aldrig tungt att hälsa på henne.

Sen tar åldern ut sin rätt. Kommer hon att leva till 100år?

Fötterna svullnar pga att hjärtat inte har samma pumpförmåga. Hon kan inte ha sina vanliga skor längre utan vi får köpa större och större skor.

Att titta på TV eller ej när man inte förstår hur man sätter igång TV. Hon ser sämre så det är svårt att se knapparna som finns på dosan.

Att ha telefonen som var ett måste förut, blir också svårt när hon ej kan ringa längre pga att förmågan att förstå hur den fungerar ej finns.

Mamma som var den förste att säga ja till en utflykt, att ta en promenad i solen , vill hellre vara i sitt rum. Det blir som besvärligt att gå ut.

Det är som att bli gammal då dras funktion efter funktion in! Man verkar gå in i sin egen lilla värld. Jag funderar ofta vad mamma tänker på. Det verkar som att det hoppar ifrån det ena till det andra. Ibland har vi bra samtal med dialog, andra gånger inte.

Det är så fint att få ha henne fortfarande och njuta av henne. Att skratta ihop och busa lite. Hon har lätt till skratt.

Jag tänkte också på min utställning med vernissage den 13 Maj.på Edsviks konsthall. Efter  vernissagen  ska jag försöka ta henne till utställningen. Hon har alltid följt med på min konstresa och är väldigt intresserad. Hon frågar mycket nu också. Om jag har många tavlor och om det är stort osv. Sen glömmer hon att hon har frågat och frågar om igen men något stannar kvar iallafall. Det vore verkligen roligt om det går att göra den utflykten .

Min lilla mamma.