Att komma hem är också tomhet. En tomhet som består av att jag har varit med om så oerhört mycket och här hemma verkar det som det står still, men jag vet så är det inte. Men vem ska förstå som inte har varit med. Så jag tror att det är tomheten. Förlåt får man säga så?

Jag funderar så mycket på familj och konst. Jag älskar min familj och vill vara nära dem. Även fast jag inser mer och mer att de måste leva sina liv som inte innefattar mig. Jag vill ju vara med! Att släppa sina barn men ändå inte. Vi är en del i ett sammanhang. Det finns ingen som är så glad för barnbarnens framsteg som först mamman eller pappan sedan kommer mormor-morfar och farmor-farfar. Vi är en helhet.

Jag vill ju vara nära mina barn, jag vill att de ska tala med mig. Ibland blir det jätte fina möten och ibland inte. Vi lever ju olika liv. Fast jag tycker att det inte ska betyda så mycket.Men det kan ändå vara svårt att förstå varandra .

När man har varit borta ett tag. Så märks det i familjen.

Man längtar – man ska mötas- man ska leva ihop.

Det tar tid att landa….. jag menar landa med flygplanet men också landa här hemma.

En man som jag träffade i Mexico berättade att han och hans fru älskade att resa. En period var det ute och reste i ett helt år. och det var fantastiskt på många sätt. Men att komma hem var förfärligt pga att då slog de dem vilket land de tillhörde(USA) och det tog ett helt år att acklimatisera sig igen.

Balansen i tillvaron. Som inte alltid är så lätt.

Vi rök ihop jag och min man…..men så började vi tala med varandra igen…..och då löstes så många frågor. Jag tror att jag har den finaste man som man kan ha. Och han har också en ganska förstående fru!!!!!!

Så tålamod och åter tålamod , att inte ha så bråttom utan vänta på att allt har sin tid.

Ansiktet, Monotopi