Igår kom jag hem ifrån en underbar resa från Indien. Resan hem gick bra. Ingen stress som att planet var försenat som skulle ha gjort att vi fick springa till nästa plan. nej allt gick lugnt och fint. Jag har Indien i mig. Solen, färgerna , vinden ,värmen och gemenskapen. Det har varit fint att vi var tre konstnärsvänner som följdes åt på denna resa. Många skratt och tryggheten att ha varandra. Jag var glad att få komma hem till min man som mötte mig på flygplatsen.Och till vinterlandskapet. Jag har heller inte sett nyheter på ca 1 månad. och det har varit skönt att slippa höra om allt elände. Det har jag istället sett nära i Indien när jag har sett fattigdomen.

Jag har ringt runt lite till familj och vänner och berättat att jag är hemma och då fick jag höra. Att en god vän har dött helt oväntat.

Vi vet att vi ska dö men inte när. Döden kan stå där bakom dörren och lurpassa. När som helst kommer han.

Han kan komma så plötsligt så vi ej hinner med. Vi lever och tror som att vi är odödliga. Jag tänker att i andra länder har man döden närmar sig , det är mer en del av livet.

Han var helt frisk och nästa minut så var han död. Så fort det kan gå och så oväntat. För mig såg jag en bild framför mig att döden finns alltid närvarande kanske han står där bakom dörren och lurpassar. Ja vi vet ingenting. När det går så här fort så blir det som en chock. Annars i en sjukdomsperiod som vid cancer kanske vi hinner med att tänka in döden.

Det blev som en tankeställare igen. Hur många snårsaker kan ta upp ens liv . Och hur lätt det kan vara att bli irriterad över småsaker. Det är som att när döden kommer nära så försvinner det småaktiga och man närmar sig livets kärna som är att vara sann och vara rädd om de nära relationerna.