Om man blir mamma så är man det hela livet. Även ens vuxna barn kommer till mamma när de har bekymmer eller är sjuka.

Nu är mamma gammal och hon är fortfarande min älskade mamma. Men jag kan inte ringa till henne och säga att jag är sjuk. Hon hör vad jag säger och bekräftar det men om en liten stund så har hon glömt. Mamma har alltid brytt sig om mig. Undrat hur det går med det ena eller andra. Och ringde jag henne och sa att jag var sjuk så var hon den förste att komma hem och se att allt var bra. Hon ringde varje dag tills jag var frisk. Det är så mammor är. Men nu är det inte så. Det är det  jag menar med att ha sin mamma och inte ha. Intellektet förstår hur bra som helst men känslan är ändå sorg.  Det spelar ingren roll hur gammal mamma är hon är ju alltid mamma. Jag kan förstå att det är en saknad när ens föräldrar dör, att de inte finns kvar och står upp för en.

Nu finns mamma och kanske lever hon till 100 år. Det är härligt att ha henne kvar och det är roligt när vi når fram till varandra och vi busar ihop. Det verkar som att hon har så många tankar som far runt i huvudet men att hon inte får ihop dem. Ibland säger hon till mig att det var något jag tänkte på när det gäller dig. När jag då frågar vad det är så kan hon inte säga vad det var. Det gäller att vara där just i den stunden när tanken kommer annars är den glömd. Ibland så lyckas jag fånga in någon av hennes tankar och vi kan föra en dialog, ibland inte. Nu är hon gammal och får vara det. Hon har gjort sitt och vi får finnas till för henne. Det är roligt att gå och hälsa på henne. Känner stor tacksamhet för allt som hon har gett mig under livet.

Det här slog mig nu pga att jag är sjuk och känner mig ganska eländig efter en Blindtarmsoperation. Blindtarmen gick sönder så jag fick en infektion och har feber. Det blir så klart bättre och bättre. Jag tror att just när man är sjuk det är då man saknar mamma.

Vår finaste, Olja på duk,80x100cm