Igår så var jag professionell sjuksköterska på barnakuten och idag är jag professionell konstnär. 2 världar som är mycket olika. Den ena är konkret och man gör ett handfast jobb , konkreta arbetsuppgifter och det konstnärliga jobbet är mer filosofiskt.
Idag kommer dock inte mitt arbete att vara så filosofiskt när jag ska stå i grafikverkstaden och trycka upp en bild som ska vara med på nästa utställning hos Galleri Eva Solvang.
Jag tänker på mina olika roller.
Så fort vi sjukvårdspersonal har fått på oss våra arbetskläder och en liten namn lapp där det står sjuksköterska eller dyl. så har man iklätt sig en maktposition.
Vad viktigt det är att vi håller oss ödmjuka och verkligen lyssnar på varje familj som kommer med sina sjuka barn. Familjerna ger oss ett enormt förtroende när de överlämnar sina små juveler till oss bara för en minut. Vilket förtroende de ger oss.
På akuten får alla vänta länge och vara inne hos oss en kort stund för att sen försöka vårda sina sjuka barn hemma igen, eller ibland när det är allvarligt så får de komma till avdelningen på sjukhuset.
Så i dessa snabba möten är just mötet viktigt.
I konsten går allt långsamt och man arbetar i en process med ett ständigt tankearbete. Att formen ska vara där att färgerna ska lysa och att det ska finnas ett budskap. Att spontaniteten ska finnas även i långsamheten! Och jag önskar att mina bilder ska kunna glädja och stimulera kreativiteten som finns hos varje människa. Så i de hem eller på en utställning att bilderna ska ha ett samtal med betraktarna.Och den andliga verkligheten ska tala.