Iklädd löparkläder sprang jag ut ifrån vår lägenhet.
Min man kom lite efter mig.
Musiken sjöng i mina öron och det gick lätt att ta stegen.
Plötsligt är det en man som slänger sig om halsen på mig och ger mig en kyss mitt i löparbanan.
Det var min man.
Lycklig springer jag vidare.
Tänk att fortfarande efter 30 år tillsammans så känner jag pirr i kroppen när han kommer.
Och är så tacksam att vi klarade tuffa stunder.
Jag kan inte säga att det har varit lätt alla gånger att hålla ihop!
Och när inte känslorna har varit på topp så har viljan funnits att vi ska hålla ihop.
Det är det jag tror är viktigast i ett långt förhållande.
När viljan försvinner är det som man ger upp.
Jag känner en enorm tacksamhet och ödmjukhet att vi har fått haft dessa år tillsammans.
Vad vet vi om morgondagen- ingenting.
Men idag är det tid för att älska.
