DN idag , en intervju med Rickard Hobert. Jag tycker om det han gör och tyckte om intervjun. Sen läste jag en artikel av Jens Lapidus . Båda dessa artiklar hade en slutkläm om att kunna försonas och att förlåta, att erkänna sina fel och gå vidare.
Har även varit i kyrkan och hört om Guds stora kärlek til oss människor.
Tänk hur annorlunda det skulle ha varit i många familjer, släkter och i hela världen om vi kunde förlåta oss själa och varandra. Ofta är det vår stolthet som hindrar oss. ”jag tänker minsann inte ta första steget” Han -hon har gjort det och det och handlat fel mot mig-varför ska jag förlåta?
Och så ligger denna konflikt inne i oss och växer , hos vissa till stora stenar innombords som gör oss bitra och olyckliga.
Min pappa sa alltid att det absolut viktigaste i livet är att kunna förlåta, att jag inte skulle glömma det.
Konflikterna finns nära oss och jag tror att det finns oklara konflikter i varje familj-släkt. Desto fler personer som jag har talat med så märker jag hur mycket som finns under ytan.
Detta är också en illusion som jag målar , fred ,frid ,glädje mellan männsikor och i familjer.
Att som gammal få sitta i sin gröna lund tillsammans med andra och njuta av fågelsång,en kopp kaffe och gemenskap. Och detta kan många gånger kännas som en illusion för man vet inte hur det blir. Däremot kan man sträva efter att gemenskapen ska bestå och det gör den inte om man inte ber om förlåtelse när konflikt uppstår för det gör det förr eller senare eller när man har sårat någon utan att veta om det.
Vad bra du har formulerat dig, och det är så sant, förstöra relationer för småsaker, som det ju oftast är. Livet är så kort, viktigt att inte bära runt på surdegar. Är man tillräckligt mogen så kan man ta första steget, en del klarar det redan som unga andra klarar aldrig detta. I dessa tider med ”drev” och annat är det aktuellare än någonsin. KRAM