Något som hör sommaren till är att få lyssna på sommarpratarna att få del av olika levnadshistorier. Jag älskar det. Nu kan man även lyssna i efterhand genom SR play och det är bra.
Idag har jag lyssnat på Jonas Hassan Khemiri om att övervinna sina egna rädslor. Han berättade om sina rädslor som hade lamslagit honom under lång tid. Lyssna gärna på hans sommarprat.
Det satte igång mycket hos mig om mina egna rädslor och hur svårt jag har att dra gränser och säga nej pga av att jag är så rädd för att inte vara älskad. Att jag under livets gång har sagt ja till saker som jag ej har velat pga av min rädsla. Jag har också genomgått en utmattning- utbrändhet pga att jag har försökt få ihop mitt eget liv av allt som jag själv har velat göra samt att finnas till för alla andra. De som har genomgått en utmattning vet att det är något som man inte ens önskar sina ovänner. Jag vill aldrig mer gå ner i det svarta hålet igen. Och det har också gjort att jag är mer lyhörd för det jag orkar och inte orkar och försöker göra mer det jag själv vill. Jag tycker också att jag mer och mer får tjockare hud och säger mycket mer nej nu än innan. Men det är fortfarande svårt. Alla vi personer är ju älskade för dem vi är och inte för det vi gör! Men som hustru, mamma och farmor/mormor så finns det förväntningar på en eller vi kvinnor kanske tror att det finns förväntningar på oss. Man vill så gärna visa sin omsorg och vara kärleksfull mot sina nära men ibland blir det alldeles för mycket och man glömmer bort sig själv.
Vi lever i ett samhälle som värnar om individen, att vara självständig.
Eftersom jag lever med en man som kommer från Latinamerika så har jag också den kulturen nära. De lever mer i en stor gemenskap och modern har en central roll och den kärleksfulla kvinnan som ger upp allt sitt eget för sin familj glorifieras mer än i Sverige. Man är också ofta större familjer och man ses ofta många på en gång.
Vi är en stor familj och vi har setts många på en gång genom åren. Men nu orkar inte jag på samma sätt längre. Jag blir stressad av att ses för många på en gång.
Det kristna idealen finns också i mig som att ”störst är den som tjänar” och att gå i kärlekens fotspår. Och visst det tror jag alla vill vara en god och kärleksfull person men inte till ett pris att man glömmer sig själv.
För mig är familjen viktig och jag vill vara nära helst alla , jag vill att alla ska vara med men i mig säger det nej när vi är för många för jag blir för trött.
Och så tycker jag att jag har gett mina barn och familj allt som jag har förmått under många år och nu vill jag göra mitt liv. Jag vill hålla på med konsten och jag vet att jag är lycklig när jag får hålla på med konsten.
Så balansen är viktig men det är svårt. Det är det jag kämpar med. Att stå upp för sig själv utan att vara för egoistisk. Jag tycker också att jag är bättre på att skaka av mig känslan att jag ej är älskad om jag ej ställer upp på alla runt mig.
Jag tror att jag inte på något sätt är unik bland oss kvinnor. Jag är helt övertygad om att många kvinnor kämpar just med detta. Och det dåliga samvetet sätter käppar i hjulet.
Hur känner du?
Skriv gärna och berätta.
Så fint av dig att dela med dig av de här känslorna. Vi är nog många som känner igen OS i det du skrivit här. Allra värst är nog ändå förväntningarna på oss själva. Vi ska vara så himla duktiga på allt. ❤️
Hej karin. Tack för att du kommenterar. Ja det är verkligen sant hur hårt vi sitter i det som förväntas eller det vi tror förväntas av oss och hur lätt vi får dåligt samvete när vi vågar säga nej.
Tack Fia
Fia, jag instämmer i så mycket av det du skriver. Sant och viktigt. Kram, Märta
Tack Märta för din kommentar!
Ja det är viktiga saker
Kram Fia