Jag bär på så mycket längtan! Längtan efter mina barn och barnbarn och hela min familj. Längtan efter ett sammanhang, att bara kunna umgås utan att vi ska vara rädda för denna smitta som vi är mitt uppe i. Längtan efter att få resa efter nya intryck. Längtan efter stillhet efter Gud , det andliga rummet. Vissa dagar är allt så bra andra dagar fylls jag melankoli. Jag skriver det här för att jag vet att jag är ej ensam att känna så här. Jag tror också att om vi vågar dela med oss av våra känslor och tankar så är vi mindre ensamma.

Jo det finns så mycket att vara tacksam över. Vi är inne i den allra vackraste perioden av året, och jag njuter mycket. Jag har en man och är inte ensam för vi har kärleken. Jag är inte sjuk utan kan nu njuta av att vara frisk. Och jag får nu vara med mina barnbarn och de lär oss mycket av att bara vara i nuet. De är verkligen glädje spridare. Igår fick jag tillbringa en hel dag med Molly 7 år. Vi var först på Liljevalchs museum och såg Ulrica Hydman Vallien. Jag tänkte att detta är en bra utställning för barn pga att hon använde hela sin fantasi i konsten. Verkligen inspirerande. Molly var intresserad och vi pratade om många bilder. Sen fick hon i uppgift att måla av en bild som hon tyckte om ifrån utställningen i min ateljé. Och vilken bild hon gjorde. Underbart som bara ett barn kan göra. Hon fick låna en målarskjorta av mig som räckte henne nästan ned till fötterna och vi kavlade upp armarna. Tur med målarskjortan annars hade hon haft färg på hela sig.

Trots allt som finns att vara tacksam över så är denna perioden svår och det gör ont.

Vad gör du för att klara denna perioden?

Kram till er alla från mig som svänger hit och dit i mitt känsloliv!