Jag färdas i ett landskap med vitbeklädda slätter och skog. Solen ligger alldeles nära de vita slätterna och ger sitt varma gulröda sken – det är tidig morgon!
Jag sitter på ett tåg som för mig söderut.
Jag sitter och tänker på min fine man. Inte kunde jag ana att det fanns så mycket att upptäcka av honom när jag sa ja en dag i april för 26 år sedan.
Jag tänker på mina barn som vi har fått som gåva, som nu är fina vuxna män.
Att jag är frisk.
Fylls av tacksamhet till livet som har gett mig så mycket som Violetta Parra skrev-”Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket”.
Vad vet vi om morgondagen! Ingenting.
Kanske sitter jag här i morgon och skriver en helt annan historia?
Men just nu är jag fylld av tacksamhet och glädje.