Idag var det en artikel i DN om ensamhet. Och då började jag tänka på detta ämne som är stort.
Den stora ensamheten som finns inom varje människa. Det spelar ingen roll hur många vänner eller bekanta som finns runt omkring. Den stora ensamheten finns i oss alla. Ensamheten kan bäras och levas med av en del, medan andra lider. I Stockholm finns flest ensamhushåll i Sverige. Många väljer att leva själva efter misslyckade förhållanden och det kan vara skönt att få komma till sin egen vrå där ingen lägger sig i. Men det finns ett men. Att inte ha någon annan person hemma som frågar hur dagen har varit eller någon att dela småsaker med. Jag säger inte att det är fel eller rätt, bara att så många väljer att bo ensam. Varför? Andra kanske inte väljer. Det har bara blivit så.
Sen finns det många som bor tillsammans och kanske inte delar något. Den finns en ensamhet i tvåsamheten. Man har inte något att säga till varandra längre. Det är dött och tyst.
Många som kommer från andra länder upplever ensamheten. Det är långt mellan människor , inga barn som leker på gatan. Dålig kontakt med grannarna. Och man längtar efter sin kultur och land.
Jag tänker att vi behöver någon att dela vår ensamhet med. Då kanske den inte känns så stor.
Talar vi för lite om ensamheten?
Ensamhet behöver inte vara något negativt utan det finns också en vila i att vara ensam. Om den är själv vald.
Många gånger njuter jag av att vara ensam, få ha mina tankar ifred, få skapa ifred. Medans andra gånger vill jag verkligen inte vara ensam och orkar inte att ta mig för något heller . Då känns ensamheten inte bra.
När jag arbetade för länge sedan inom hemtjänsten så gick vi hem till många äldre för att se om allt var bra. De var inte sjuka men hade ingen kontakt med andra. Ingen kontakt med syskon, barn eller barnbarn. Det hade oftast varit någon konflikt som inte gick att lösa och då valde de att hellre vara ensamma än att ha kontakt med sina närmast.
Vännerna hade dött och därför satt de ensamma och längtade efter kontakt. När vi kom hem till dem så ekade ensamheten. Jag led.
Jag tror att vi behöver tala mer om detta svåra och stora i oss.
.