Hela livet verkar det som att de första 15 åren av vårt liv sitter djupt inom oss. De påverkar våra känslor och hur vi agerar i vissa situationer under våra år. Det finns ett uttryck om att man bär sin ryggsäck med sig hela livet. Den ryggsäcken kan väga väldigt tungt eller vara lätt. När en situation uppträder och hen känner sig trängd på något sätt så kommer en känsla men sen kommer hela ryggsäcken full med det man har upplevt sen tidigare och det som verkade litet från början blir väldigt stort. Vi står där som frågetecken och tänker hur kunde detta bli så stort? Då kan det vara bra att tänka på vår ryggsäck som vi bär med oss.
Jag tänker ofta på varför jag kan känna som jag gör när jag inte vet varför? Tex finns det en rädsla hos mig för att bli ensam och inte vara älskad. Den känslan tror jag har drivit mig till att göra för många saker. Svårighet att säga nej och gjort att jag har tagit på mig för mycket. Känslan av ensamhet, det är nog många som känner igen sig. Jag vet jag är inte unik. Men vad är det som gör att denna känsla dyker upp här och var? Jag kan inte komma på någon gång att mamma och pappa inte fanns till för mig. Men antagligen fanns det situationer där jag hade behövt dem nära och de inte fanns där. Pappa jobbade mycket och mamma var mycket social. Jag var säkert ett jobbigt krävande barn som ville ha mammas uppmärksamhet men fick det ej så mycket som jag ville. På den tiden när jag var barn så var det inte så vanligt med kramar och att säga att jag älskar dig till sitt barn vet jag och har hört från andra att det sa de inte.
Jag är verkligen inte ensam med vår stora familj och vänner , alla som är fina mot mig. Nej detta handlar om något djupare. Något som blev under mina 15 första år i livet och som jag bär med mig. Nu går det bra att leva med dessa känslor och jag kan tala om dem utan att skämmas. Jag har talat och bearbetat detta mycket.
Ändå tror jag att det är många personer som känner som jag. Mer eller mindre. Det finns också den existentiella ensamheten. Vi är alla ensamma innerst inne. Det finns en ensamhet hos mig som bara jag känner. Den finns även fast andra är runt omkring. Den får hen lära sig att leva med. Sen finns det ensamhet som inte är självvald utan en form av utanförskap som hen själv har varit med att skapa. Det kan vara dåliga relationer till familj och vänner. Hen har valt att vara själv hellre än att vara med den personen som har gjort en illa. En ensamheten som kan vara svår att bära.
Just dessa 15 första år av ens liv hur det präglar en tänker jag ofta på när jag sitter ned och talar med personer som är äldre än mig. Det kan komma upp i våra samtal saker och jag tänker det där bär du med dig fortfarande trots att du levt så länge. Det hände under dina 15 första år.
När vi såg Fosterlandet,en Finsk teater om de finska krigs barnen som kom till Sverige pga att deras finska familjer inte kunde försörja dem. Och hur vi fick förstå hur dessa män och kvinnor led av vad de hade varit med om under sina första 15 år av sina liv. De fick var och en stor ryggsäck att bära med sig genom livet.
Jag tänker också på människor som inte passar in och kan känna ett visst utanförskap som har lätt för att gå in i grupper som är fanatiska.Där deras ensamhet är det som driver. När de kom med i gruppen så fick de en tillhörighet och ensamheten kändes mindre. De farliga grupperna som IS, Nazister, olika religösa grupper osv. Där känslan av tillhörighet blir så stor så hen tappar omdömet om vad som är rätt eller fel. Hen gör allt för gruppen.
