Idag hörde jag via SR app vinter prataren Tomas Sjödin. Kan verkligen rekommenderas. Han talade om den ständiga längtan och att drömma sig bort. Att drömma sig bort för att orka med verkligheten som vi lever i. Och det stora vemodet.Jag känner igen mig. Jag är nog den ständige drömmaren och har en stor längtan inom mig. Jag vill stå nära människor , nära så vi kan dela livet. När vi står nära och kan dela tankar om livet då stillas min längtan. Jag längtar ständigt efter mina barn fast jag vet att de har det bra och lever sina liv. Men jag vill vara där. Och när jag får vara dem nära då stillas också min längtan. Jag längtar ut ut i skogen eller nära vatten, jag längtar efter att skapa. Jag längtar efter frid efter fred efter Gud en stilla frid inom mig. jag längtar bort till andra länder, jag längtar efter äventyr.
Ändå är denna längtan bara en illusion för jag lever här och nu.
Det andra vinter prataren som jag lyssnade på idag var Mia Skäringer. kan också rekommendera det. Hon talade om den sista veckan när hon vakade över sin älskade mormor. Det var vackert och poetiskt.
Döden. Finns så nära och när vet ingen, men den kommer det vet vi. Det är som att vi har livet till låns några korta dagar och år sen ska vår själ flyga iväg. kanske blir vi en ängel? Trots att jag har arbetat inom sjukvården länge och med mycket sjuka personer så är det ändå inte så många som jag har sett dö. Men jag kommer ihåg starkt när en ung jämnårig kamrat dog bara 18 år gammal. Hon hade cancer och till slut orakade inte kroppen längre att kämpa emot och hon dog av en blödning som hon fick som kompilation av all strålning. Det var så sorgligt men ändå vackert på något sätt. Vi kände alla som var i rummet hur själen lämnade hennes kropp och flög iväg. Det var stilla och ljust , inte hemskt. Efter detta ögonblick så tog sorgen över och vi grät mycket. Jag tänker också på min pappa som dog alldeles för tidigt. Jag var inte hos honom när han dog men han låg så fridfullt när vi kom till honom. Hans sista månader fick göra sin dröm som han hade velat göra hela livet. Mamma och han var i Afrika Tanzania de sista månaderna av hans liv, ingen visste då att det skulle bli det sista han gjorde. Han var så lycklig. Jag har också fått vara med när barn har dött och det har varit stor sorg men i rummet dit döden har kommit så har det varit frid. Barn vet när deras liv är slut och de är som änglar. Det är föräldrarna som tror att de kan skydda sina barn från att veta om de ej talar om för barnet. Men barnet vet. Och hur orättvist och smärtsamt är det inte när ett barn dör. Det är svårt att förstå och förstå meningen i det. Likväl så är det barn som dör.
Att leva som att det vore ens sista dag i livet är det många som talar om. Då är man levande och närvarande. men tänk så svårt det är. Vi är inne i att jobba att göra klart och stressa runt. Det längtar jag efter att kunna stanna upp och vara mer närvarande.
Vad önskar vi då oss nu när det nya året kommer? Hur vill du och jag leva våra liv? Har du önskningar eller ska du lova något? Jag tänker inte lova något men jag önskar att jag kan leva mer här och nu. Och släppa fram mycket av skrattet som finns där inne.
Fint skrivet, Fia! Tänkvärt. Önskar dig ett bra 2018 med mycket värme. Kram/ Märta.
Tack Märta. Önskar dig detsamma.
Kram