Så kom den dagen jag aldrig trodde skulle bli. Mamma har fått leva i 100 år och nu är det 100 plus. Fantastiskt att hon har fått vara så frisk och allert.I lördags var det fest för henne med nästan 50 personer.
Hon är fantastisk och vi förstår att hon har fått betyda mycket för många människor.
På tal till henne kom det fram att hon gnäller inte.
Jag har aldrig hört henne tala illa om någon annan.
Hon är ingen människa som far upp och ned i sina känslor utan är ganska jämn och har det varit svårt så har hon bitit ihop och gått på.
Jag har aldrig sett henne gråta (det är väl inte positivt) men visar hur hon är.
Hon har varit otroligt generös och glatt sig åt att ge .
Hon har burit andra människor genom att be för dem. I den kristna kretsen säger man att hon är en böne människa.
Hon är modig. Tänk när hon for till Afrika, ensam och skulle arbeta som sjuksköterska. Hon var då runt 30 år. Hon arbetade i Tanzania i 4 år och då kom det ett friar brev från min pappa .Hon svarade ja och begav sig till Etiopien där pappa fanns .De hade inte setts på 4 år och innan dess då och då. Tänk vad modigt att bara svara ja och tro att det skulle hålla ihop ett helt liv.Snart blev hon gravid och Johannes föddes i Etiopien. Det måste ha varit en svår förlossning pga att han fick plockas ut med tång.
De kom tillbaka till Sverige utan någonting och fick börja om på nytt. Mamma berättade att de hade ingenting som var fint utan de hade fått möbler lite här och där. De blev också bjudna på fina läkarmiddagar och mamma visste inte vad hon skulle ha på sig. Men snart kom hon på att hon kunde ha en Etiopisk klänning som var exotisk på den tiden. inga ledsamheter……
Pappa hade tummen mitt i handen så när vi kom hem ifrån skolan och inte kunde hitta mamma så kunde det hända att hon var någonstanns och lagade något som hade gått sönder hemma eller målade, la in matta osv. Hon lagade också bilen med plastic padding.
Mamma och pappa litade fullständigt på oss och vi kunde vara ute hela nätterna utan att de var oroliga. Vi var ju i kyrkliga kretsar. Och det var sant, det var ingen fara med oss. Det gjorde också att vi lärde oss att ta tidigt ansvar och vi syskon stod varandra nära.
Det är så mycket jag har fått av min mamma men det finaste tycker jag är att hon har lärt mig att tro på Gud. Nu har inte allt det som har varit i kyrkan varit bra men genom henne så har jag fått min grund tro som jag är tacksam för. För mig är tro att ha ett hopp.Att vi är också har en andlig sida i oss. Och att i varje människa finns Gud.
Min lilla mamma.
