Igår fick jag förmånen att besöka min faster som nu har hunnit bli gammal.

Hon har alltid varit en av mina förebilder. Hon har alltid sett mig. Hon har lyssnat och jag har alltid tyckt att det har varit intressant att tala med henne. Jag upplever henne som feminist och hon skulle säkert skrika högt över orättvisor om hon var ung idag.  Jag tycker fortfarande att det är intressant att få dela tankar med henne och när jag skulle ha min utställning på Edsviks konsthall så ville jag gärna dela tankar jag hade med henne. Dels för att hon har arbetat som barnmorska , är mor till fyra barn och vet hur livet är med att ha en stor familj.

Vi talade även igår om hur det är i olika generationer om hur svårt man hade att kommunerna rakt i hennes generation . Och många ämnen talade man inte om. Att säga jag älskar dig gjorde man inte. Och det känner jag igen ifrån min egen mamma som har så svårt att säga att hon älskar mig. Jag vet att hon älskar mig men att säga det är svårt och på den tiden sa man inte det. Faster Elna och mamma är snart 100 år.

Tänk vad värdefullt det är med familj och släkt. Att få ha en faster som är så betydelsefull för en . Det finns ju ytterligare en dimension och det är generna. Jag kan se att jag är lik min faster. Och vi har många gemensamma beröringspunkter. Det jag tänker på mest är att vi båda har längtat efter att ha fått en dotter. En dotter som man kan dela graviditet, barnafödande och många saker som bara en kvinna upplever. Visst är kvinnor och män olika. Oftast är kvinnor mer kommunikativa och vi talar mer med varandra.

Jag är inte Elnas dotter men vi har talat mycket med varandra genom åren och jag är så tacksam för att jag har haft henne nära mig. Och hon är fortfarande min förebild.