Sorg, jag har sorg och mitt hjärta är öppet och sorgset !Den sitter även i kroppen och tar all min energi. Jag är trött och vilar i mig själv. Går in i mig själv. Jag tänker på mamma och saknar hennes väsen. Att hon nu har fått sluta sina dagar var väntat och hon har verkligen fått ett långt och härligt liv. Hon var min förebild i så mycket och jag är tacksam henne!
Jag tänker på alla som mister sina kära helt plötsligt , en son, dotter en livskamrat eller förälder. Det måste vara outhärdligt men livet måste ändå gå vidare. Vad viktigt det är med sorgen. Den behöver tid och dagar som går.
Idag på min morgonpromenad var det stilla, färgerna var förunderliga i denna November. Det kan ta emot att gå men att få vara i naturen är fint och läkande.
känner mig tacksam för detta liv som ger så mycket, en dag och en dag.
Jag hörde en präst för några dagar sedan som sa att förr hade man ett svart band på kappan som betydde jag har sorg och behandla mig varsamt. Så sant! Nu är det ingen som har ett sorgband och ingen ser utifrån vad en annan människa bär på.
kanske ska vi börja bära sorgband igen?
Detta är livet och döden som finns bakom dörren, den kan komma när som helst! Idag finns liv och idag lever jag och du.
Att börja använda sorgband igen är egentligen ingen dum idé. När vi var små hade kvinnorna svarta slöjor framför ansiktet, och var det inte så att slöjan vändes bakåt när begravningen var över?
Men hur gör man när man sörjer en kärlek som dog?
Ja det är också verkligen en sorg❤️
Sorgen klär oss i tunn flor resten av våra liv..den finns där och den påminner oss varje dag att nånting saknas och vi skrattar sjunger och lever för det är den enda överlevnad vi har vi härdar ut så kan jag känna i sorg❤️
❤️
Det där med sorgbandets funktion kan man fundera på. Och när försvann det? Och varför? Kan det vara så att ”folk” inte vill se sorgen, att någon förlorat en anhörig… att vi bara vill se tecken på glatt och enkelt liv? Eller är det bara en sedvänja som blivit glömd?
Ja man kan faktiskt undra?