Vi människor är flockdjur som gärna vill vara tillsammans. Därför är denna Coronatid som vi lever i extra svår. För en del mindre svår för andra mycket. Jag och min man hade Corana i April och vi har antikroppar så det har varit lättare för oss på det sättet att vi inte har varit rädda för att bli sjuka. Vi har kunnat träffa folk utan att vara rädda för att smitta. NU vet vi med de nya rönen att man kan bli sjuk igen.

Men det är inte det jag vill skriva om utan vad detta gör med oss. Om den stora ensamheten som isolering kan ge. En del är uppfinningsrika med FaceTime och Skype möten , luncher, middag och allt. Andra känner sig obekväma med detta. En del talar mycket i telefon och andra mailar. Men det finns också något förlamande i denna rädsla. Och detta är inte ett normalt tillstånd. Vi behöver varandra, känna värmen från andras kroppar, utöva våra samtal om ditt och datt och inte minst få skratta djupt från magen. Jag har en tokig kamrat, den roligaste människan som jag känner, med henne kan jag skratta långt nere ifrån magen. Vi pratade i telefon häromdagen och jag har inte skrattat så mycket på länge. men hon är tokig! Jag vet vi måste hålla ut. och det måste vi för snart kommer det att vända? Och då hoppas jag att vi värdesätter varandra högt och är glada för gemenskap som vi kan ha med varandra.

Kram och kärlek speciellt till dig som lider av ensamheten! Det kommer att bli bättre………